Jag var nitton år och tog min svenska proggpojkvän till Finland för att visa upp honom för pappa. Pappa utsatte honom för ett smärre förhör och jag inte bara tolkade, jag gjorde allt för att mildra och förmedla, filtrera och dämpa bådas repliker. Pappa frågade: ”När ska ni gifta er?” Jag översatte: ”Pappa undrar hur seriösa vi är…” Jag ville att båda skulle få så positiv bild av varandra som möjligt.

Jag tror inte att jag lyckades. Språk är ju så mycket mer än ord, ibland tittade de på varandra och undrade vad jag egentligen hade sagt när den andre reagerade på ett oväntat sätt.

I helgen deltog jag i Baltic Writers Meeting i Åbo, årets kulturhuvudstad. Det är öppen scen. Vid borden samlas författare, översättare och poeter. Här kan man höra engelska i många variationer beroende på talarens ursprungsland. Den turkmenske författaren talar ryska med översättaren från Riga. Estniskan glimtar till mycket nära det finska, vissa ord avtecknar sig förståeliga mot en bakgrund av en ljudmassa där jag inte ens kan urskilja enskilda ord i meningar. Vi lyssnar till varandras dikter, livsberättelser, historier, och ger dem till varandra som gåvor.

Språk sitter djupt i människan. Viljan att kommunicera är starkare än Babels förbistring. Vi överbryggar och bygger nytt. Till slut vet jag inte på vilket språk jag tänker. Finska, svenska eller engelska. Orden kommer av sig själva.

Jag minns när min pojkvän sa: ”Äktenskap är en föråldrad borgerlig kvarleva”, och jag översatte: ”För oss räcker det att vi lovat att älska varandra.”

På den öppna scenen uppträder en finsk poet till ackompanjemang av en vitrysk artists elgitarr. Nu, klok av erfarenhet försöker jag vara så korrekt som möjligt, inga förskönande omskrivningar när jag rad för rad viskande simultantolkar i örat på min svenska poetkollega.

Solja Krapu