I Linnés fotspår

Gud skapade och Linné ordnade. Från och med den 22 juni 1741 en månad och trenne dagar på Gotland. Han anlände i guppande jakt, ingen nöjestur för en landkrabba. Alla gånger hellre besteg han sin kamp.
Uppdraget ifrån Gud och Svea Rikes Ständer förpliktigade. Kartan över Linnés gotländska resa beskriver ett helt varv, med avstickare till Fårö och Karlsöarna. Han såg det mesta, dock inte Buttleskogen mellan Klintehamn och Katthammarsvik. Den från vilken ingen väg sägs leda ut—

Fast det stämmer inte längre, åtminstone inte om man sitter i minibuss, med Charlotta vid ratten. Hon är mörk och slank och Buttleskogen sugs snabbt bakåt, vägen igenom är rakare än på Linnés tid och innan vi vet ordet av är vi i Grötlingbo.
Vi är en utvald grupp tyskar, finländare, en ryss, en tysksvensk eller svensktysk, det är Charlotta, och så klart Tord Porsne. Tord är gotländsk biolog och Linnéforskare och en idealisk guide, och om Grottlingebo kyrka som han stavade namnet skriver Linné i sin Gotländska resa att ”var hon en ibland de yppersta i landet. En runsten låg på golvet i koret, som lätt lästes; och en annan satt i muren även i koret såsom ett säte”.

Märkligt, så är det än i den dag som är, då den pågående internationella författar- och översättarkonferensen i Visby tagit paus och i vårt fall sökt sig söderut i Linnés fotspår. 300-årsjubileum pågår hela året och vid Argantyrs rör, här stavat rojr, vandrar vi bland gullvivor och våradonis runt det väldiga gravkumlet, medsols för eljest går det på tok.
En fjärdedels mil från Grottlingebo beser vi Gullbacken, sen blir det fikapaus vid Öja kyrka. På en vägg därinne tar djävulen en usel tjuvmjölkerska, men vid Holmkällar söder om Hamra ligger dimman så tät att Heligholmen försvunnit, det har aldrig hänt mig förr, säger Tord.

I Hoburgen är det klarare väder, vi lunchar på Majstregården och vandrar längs den steniga stranden under klinten, med Linnés ord ”ett av det märkvärdigaste, som naturen formerat på hela Gotland, och ligger här till oändlig höjd, såsom ett det skönaste kastell”. Luften är full av sjöfåglars skrik och i sluttningen öppnar sig inbjudande grottor, närmare vattnet Hoburgsgubbens bröstbild i röd sandsten, blickande ut över havet.

Där stod han redan på Linnés tid, ”Fablen om Hobergsgubben är alla barn bekant”, men vi måste vidare. Pilla på den berömda Självfrätstenen, beskåda själavägningen i Vamlingbo kyrka. Skymta Lilla Karlsös blånande platå vid horisonten i väster.

Hufvudstadsbladet 10 juni 2007